Jag har haft många förhållanden, en del förälskelser men bara en kärlek. Ända sen jag var liten och tittade på mina föräldrars team-känsla visste jag att det var det jag ville åt. Nu är de iofs inte gifta längre och min pappa har gift om sig, men att vara gifta i 30 år och ta hand om tre barn tills de flyttar ut är ändå mer än vad många relationer orkar med. Jag jämför mig inte längre med dem, för jag är vuxen nu, men jag vill fortfarande vara team med min kille.

När jag träffade Pontus visste jag att vi skulle vara tillsammans länge. Han var konstnärlig som jag, gillade samma saker, hade samma dygnsrytm och var ständigt positiv. Jag är lik men olik, kommer från mycket mer ”negativitet” men just därför kompletterar vi varandra bra. När han ser glaset halvfullt ser jag det halvtomt, men vi båda gillar innehållet och vill dricka lika fort. Vi är team, men vi är inte samma människa.

Vi har varit tillsammans i nio år, gifta i åtta och varit med om många kriser tillsammans. Jag visste att jag gifte mig med en lojal person, och har därför haft möjlighet att verkligen gå igenom känslorna, sorgen, lyckan och allt annat som behövs för att kunna sörja, fira, gå vidare. Jag har aldrig begränsat mig för Pontus, aldrig gjort mig till. Han har från dag ett fått mig att våga vara mig själv, gräva i känslorna och reda ut vem jag är. Under åren vi varit tillsammans har jag hittat mig själv där i djupet, blivit en mycket mer komplex person.

När man lever med samma människa så länge så hittar man en rytm. Ibland går det uppåt och ibland går det ner. Till slut skrämmer inte dipparna längre, utan jag ser dem som vila. Vila från relationens ansvar. Men sen, så fort gnistan är där igen tar jag den vid hornen och vågar kasta mig ut, följer gnistan och blundar. För jag är inte rädd för honom, inte rädd för oss. Jag vill verkligen leva med honom tills jag dör, jag vet att det inte finns något annat där ute som är enklare, roligaste eller bättre. Men det är inte fantastiskt hela tiden, men det är fint.

Tricket för att hålla ihop, iallafall de tio år som vi snart levt med varandra, är att aldrig bli elaka. Alltid visa sin egen skörhet och inte projicera den på den andra. Man kan ju inte förändra en person. Man kan aldrig få någon annan att bli bättre, hur mycket man än vill. Man kan bara inse att detta är allt som finns och om det ändå är okej så är det bra. Däremot så kan man förändra sig själv. Testa sina egna gränser, rannsaka sig själv och se till att man beter sig. Hur reagerar jag oftast i bråk? När blir jag extra kär? Ha koll på sig själv, och göra de härliga känslorna lättare att existera.

Att ha något som man båda älskar att göra är nog bra. Leva i nuet men ändå planera tillsammans. Drömma, projekta, skratta, vara syrliga (mot andra bakom deras rygg, hehe), smsa mycket, våga vara tysta i soffan ibland men ändå vara nära. Lika mycket som man sitter vid olika sidor av bordet och babblar ska man vara tysta i varandras armar. Det för en samman tror jag.

Jag har ingen aning om hur livet ser ut framöver. Det kan hända precis vad som helst, men när det gäller relationer så brukar det smyga sig på. Viktigt att inte låta det taskiga, trista, ohärliga komma krypande. Stoppa det innan det är för nära.

Kanske är vi tillsammans för evigt, kanske inte. Det gör mig inte så mycket att inte veta. Det enda jag vet är att om vi är vänner när vi skiljs åt så kommer livet bli så mycket bättre, och det är det enda sättet att fira vårt liv tillsammans. Den trevliga bieffekten av att tänka så är ju att man kanske lever ihop längre, och det vore ju mysigt eftersom vi lovat varandra det.

Mors dag idag! Vilken ynnest att få ha den mamman jag har. Stark och skör, redig och flamsig. Vacker och benhård. Kreativ. Snäll. Varm. Bäst på att säga förlåt. Bäst på att vara min mamma.

Tänk vilken ynnest att jag fick bli mamma också! Om något gått annorlunda, ödet är en läskig grej att tänka på. Bäst att inte göra det. Bäst att bara titta på honom här vid frukostbordet med äggula på hakan och korviga fingrar. Perfekt grepp runt den trubbiga gaffeln och fjun som börjar bilda lockar i nacken.

Idag ska jag hänga i Ringens Centrum ett par timmar, som ju ligger ganska nära här där vi bor. Jag jobbar ju med Söderbytardagarna och ska byta bort fem av mina saker mot fem andra, samt styla en skyltdocka och hänga med er såklart! Hoppas ni är många som kommer och vill byta grejer. Innan jag förstod saker som skatt och sånt tyckte jag det var oerhört dumt att vi inte bara bytte tjänster och prylar med varandra. Fint att ge extra krut till återanvändning ändå. Igår på festen jag var på träffade jag en fd vintagebutiksägare och vi pratade om det där med gamla grejer. Man borde starta ett parti, hehe. Som ger massa förmåner till alla som jobbar med återbruk, uthyrning, second hand och välgörenhet. Minns när välgörenhetsvintage var en snackis om att det skulle införas moms. Höll på att spricka av ilska minns jag. Herregud. Det är ju återbruk, livets kanske bästa grej. Något vi istället borde premiera. Men ditåt är vi på väg tror jag. För vi måste. Planeten kräver tillbaka nu, så det är dags att fundera ut hur vi ska ta tillvara på resurserna som finns kvar, sluta slösa.

Min andra mors dag idag! Efter jobbet har Pontus sagt att firandet börjar. Kl 13 prick. Man kan ju tycka att det är att ta i. Jag fyller ju inte år. Men jag vet att Pontus är mån om att jag ska vara glad och vill ta tillvara på tillfällen då han kan hylla mig. Fint ändå. Han är verkligen genomsnäll min man. Vill man göra något litet för sin mamma som ändå är det allra största kan man köpa ett mors dag-paket på Unicef. Det kostar 278:- och innehåller produkter som räddar ett nyfött barns liv. Följ gärna Britas resa till Mauretanien där hon ser behovet av just detta paket riktigt nära. Hennes stories visar direkt upp det akuta behovet av vår hjälp.

Annars vill jag bara säga att jag vet att ens relation till föräldrar, mammor, pappor eller bristen av kan vara oerhört knepig och känslosam. Därför är det bra att strunta i att scrolla Instagram idag om man känner så. Fundera på allt bra vänner kan betyda istället, människor man väljer i sitt liv. För det är ju det finaste, att få bli vald tillbaka, oavsett blodsband eller ej. Med det sagt vill jag bara heja på alla mammor där ute. Vilket hästjobb vi gör. Så grymma. Som schackspelare på speed. Alltid tusen steg före, alltid redo med en kram, näsduk, banan.

Ha en mysig söndag.

Foton från när mamma, Lynn och jag var med i ett Small talk på The way we play.

God morgon! Vad sägs om lite härliga romantiska bilder att börja torsdagsmorgonen med? Här kommer en drös bilder från brudar som gift sig i mina klänningar det sista. Så himla fint, får en tår i ögonvrån att jag är med på ett litet hörn och bidrar till deras finaste kärleksdag. Om du har gift dig i en klänning från mig och inte skickat bild men vill vara med, maila gärna! Och tack alla snälla brudar som kommer till min uthyrning, ni är så peppiga och glada och trevliga att träffa. Jag babblar ju mycket om att min uthyrning borde expandera etcetc. Men jag är så rädd att den ska bli opersonlig. Men nu verkar det iallafall hända små grejer som kanske ger mer ljus på den iallafall! Och mer ljus betyder mer kunder som betyder större lokaler ja ni förstår. Iallafall. Här kommer bilderna! <3

Härom veckan var Linda och Louise från The way we play hemma hos oss och fotade till ett kärleksreportage på deras sajt.

Det blev så himla fint så jag måste få visa några bilder.

Hela intervjun kan ni läsa här. <3

Älskade den här dagen! Bara vara hemma och hångla.

PUSS

Jag har ju varit lite hemlig med mycket den här våren. Det har inte riktigt varit meningen, men vissa grejer måste man ha klart för sig själv innan man pratar för mycket om. En av de sakerna som jag gjort är nu över så då känns det okej att berätta. Jag har velat ha det som mitt eget under tiden. Inte sagt till så många kompisar, inte velat jinxa. Dessutom har jag varit osäker på om detta är rätt tid för mig, och därför har jag bara velat gå på känsla och inte övertänka. Men nu är alltså resan slut. Det kommer inte bli något med detta den här gången. Så nu kan jag berätta.

Jag har sökt in till scenografilinjen på Stockholms konstnärliga högskola, alltså gamla DI. Det är en heltidsutbildning på tre år som bara tar in tre elever var tredje år. Jag har haft hemsidan som ett bokmärke på min mobil i många månader. Sen jag kom på att jag skulle söka. Och vips en dag innan jul stod det att för första gången på tre år var antagningen öppen. Jag visste att jag var tvungen att ge det en chans. För vad ska jag sitta här och jobba på i trygghet för om jag inte vågar utmana mig själv och vad jag går för? Jag kanske kan bli en utmärkt scenograf. Jag har ju alltid drömt om att jobba inom teatern.

Så under min tyngsta influensaperiod i julas skrev jag ett långt personligt brev, skakade fram slutbetyg och skrev mitt livs första cv. Skickade in och tänkte att det får väl bära eller brista. Det är ju bara tre som kommer in och det är säkert hundratals som söker.

Men sen, för några veckor sedan, en fredag som var solig och varm, fick jag ett mail där det stod att jag hade gått vidare till nästa steg! Alldeles pirrig läste jag vad det innebar. Fyra stora arbetsprover skulle göras på två veckor. Två veckor av heltidsjobb och småbarnsliv. Jag som knappt visste vad en scenograf var. Men jag visste att jag ville testa. Så jag lämnade tre dagar tomma i kalendern. Skrev med versaler rubrikerna på hemuppgiften. BILD, två stycken associativa skisser baserat på en dikt man fick, skulle göras på en dag. RUM, en komplett scenografiidé med beskrivande text och tre bilder man själv gjort som beskriver en förändring i scenografin. Plus ett personligt möte som ska ske. Helt enkelt ett manus, en idé, tre skisser, en föränderlig scenografi och collage på en dag. Och sen den tredje dagen, SJÄLVPORTRÄTT. En minut mobilfilmat material på en själv utan ord som beskriver vem man är. Det skulle jag komma på idé och slutföra under en dag. Sen skulle jag skicka in.

Och det gjorde jag. Frågade mamma och pappa om det var bra. Fick jättefin stöttning av båda och mamma sa dessutom att mitt självporträtt var det bästa jag någonsin gjort, haha. Håller såklart inte med (man blir så skör av arbetsprover ju) men är ändå stolt över vad jag fick ihop. Jag som aldrig målar och definitivt aldrig har gjort en scenografiidé.

Och igår fick jag mailet. Jag gick tyvärr inte vidare till nästa steg. Till slut ska det ju bara bli tre personer kvar och det känns helt okej att jag stannade där. Även om det finns en längtan inom mig om att få göra något annat. Inte bara vara ett namn och en bild. Få försvinna in i mitt kreativa arbete och jobba i grupp med andra. Spåna idéer, bygga, skapa världar. Men det är inte min tid nu. Tre år heltidsstudier hade ju skapat en del förändring i mitt liv. När jag skulle varit utexad börjar Lynn skolan och får skolplikt. Inga spontanveckor på Gotland, ingen bruduthyrning. Men, det fanns ändå en längtan att testa.

Jag vet inte riktigt varför jag skriver detta. Kanske vill jag visa att jag är så mycket mer än bara blogginlägg och influecerskapet. Det finns en så avhumaniserande kultur på internet nu som jag avskyr. Jag tycker det är så otroligt tråkigt att skvallerbloggarna tagit över och bestämmer vad som är sanning och rätt. Människor är så himla komplexa. Med drömmar och hemligheter. Längtan och skörhet.

Det är okej att misslyckas. Det gör alla. Och det bästa med det är att det för med sig erfarenhet. Jag kanske inte är en utmärkt scenograf, men jag fick en vecka där jag testade något nytt. Som kommer finnas kvar. Inte puttas ner av en annons och sen skrivas om på ett tyckande sätt av någon annan. Något som är värdefullt för mig. Och jag fick insikter också. Att det inte är farligt att våga, även om det går åt skogen. Det är bättre än att inte testa. För precis som min pappa brukar säga. De flesta grejerna misslyckas man ju med, men de syns inte där ute. Man pratar inte om dom. De bara bygger en, och det är minst lika viktigt. ✨

Skulle ni vilja se några av mina arbetsprover? Skulle det vara spännande? Isf får ni lova att vara väldigt snälla, det är ju himla utlämnande! Men jag gjorde mitt bästa och är stolt över det.

Nu kommer ett långt inlägg om något som jag velat berätta om väldigt länge men inte kunnat. Det har varit för skört, för nära och helt enkelt för jobbigt. Två år har gått sen jag fick min diagnos livmoderhalscancer men historien börjar långt innan dess. Jag tänkte berätta den nu, för det kanske hjälper någon som är rädd så som jag var rädd. Att livet är över. Att man kommer dö. Att man är värdelös. Men så blir det inte. Även om ordet cancer fortfarande bränner som het lava när jag säger det högt. Har svårt att formulera ordet, kan inte ge det mer utrymme. Det har redan tagit så mycket. Jag har inte velat bli berättad om, vill inte se mitt namn på en tidningssida så som jag sett min mammas och pappas i deras sorg. Velat överleva själv först innan jag kan stå där och säga att det kommer gå bra. För det har jag inte trott, och skälvar fortfarande till såklart, men mer sällan idag än då. Jag sover gott. Mår bra. Är lycklig. På riktigt. Man kan det fastän man tror att livet ska gå under. Det finns ett ljus efter det där värsta beskedet som alla är rädda för att få när cellprovskallelsen kommer. Den där taskiga cancerformen som man får genom ett oskyldigt ligg, sen ett virus, sen pang bom ung tjej död.

Men vi tar det från början.

Jag har alltid hatat att gå till gynekologen. Drog mig för det där första besöket. Att ens gå till optikern tycker jag är utlämnande, för att inte tala om tandläkaren. Ni kan ju tänka er hur det kändes inför första besöket, för mig som knappt öppnar munnen på beställning. Jag grät en skvätt. Lite för att jag var duktig och ömmade för mig själv, lite för insikten om att vi bara är kött och blod allihop och hur jävligt det är när man tänker på det. Och gynekologen stannade upp och frågade om jag blivit sexuellt utnyttjad som barn. Jag blev så paff, och ställd. Va nej, kan man inte bara få tycka att detta är lite jobbigt och gråta en skvätt av lättnad? Tydligen inte.

Men jag gick på alla cellprov ändå, alla kallelser och alla gånger jag behövde. För man måste. Det har jag lärt mig. Och tro mig, jag tycker fortfarande cellprov är livsviktigt. För det var på ett cellprov som jag senare krävde själv som allt upptäcktes. Hade jag inte bett om det där jobbiga hade jag troligtvis haft spridd cancer idag.

Men vi tar det från början.

När jag var gravid med Lynn i vecka 15 kom ett brev. Dags för cellprovtagning igen. Alla mina vänner hade haft förändringar och jag hade varit med och stöttat på läskiga koniseringar, hört om hur man frös på livmodertappen förr men nu var det snabba ingrepp. Nästan smärtfria, men läskiga såklart. Jag var den enda som aldrig haft någon tillstymmelse till förändring, på de cellprov jag tagit innan detta. Dvs två. 2010 och 2013.

Vaccinering var aldrig riktigt aktuellt för mig. Jag minns inte riktigt varför och vågar inte gå in på det för djupt. Det blir en sån där tänk om-tanke som jag vill hålla mig undan ifrån. Men jag har för mig att jag var för gammal när jag fick reda på att det fanns. Hade precis träffat Pontus, skulle ju gifta mig och var 22 år. Ingen idé, har det hänt så har det hänt liksom. Och det hade det. Men inga utslag på varken cellprov 2010 eller 2013.

Jag läser mitt papper med kallelsen och ser att det står längst ner att man ska ringa till mottagningen om man är gravid i mer än vecka 14 eller vad det var. Så jag gjorde det och de sa att ja, gör ett cellprov när du har fött istället, man ska inte reta upp livmodertappen under en graviditet.

Skönt att slippa ännu en stund i gynstolen tänkte jag och fortsatte njuta av min graviditet och planera inför Lynns ankomst. Så kom han! En varm solig sommarsöndag. Efter 36 timmars värkarbete och med alla droger en person kan få till hjälp för att få ut 4.5-kilosklumpen jag burit på i 42 veckor.
På återkontrollen hos min barnmorska bad jag om det där cellprovet som jag ju lovat mig själv att jag skulle ta. Jag skulle ju inte kunna förlåta mig själv om jag inte gick och det visade sig vara något fel. Så hon gjorde det i samband med undersökningen efter förlossningen och så var det gjort.

Några veckor senare kom ett till brev. Förändringar i tredje graden stod det. Dags för en återkontroll på Octaviakliniken för ny provtagning. Jaha. Då var det min tur i kompisskaran att ha förändringar. Men vad knäppt att gå från noll till tredje grandens? Är det inte därför man går var tredje år för att kroppen inte ska hinna så långt innan vi stoppar viruset? Tydligen inte.

Och det märkte jag där när jag i november gick med min femmånadersbebis till Octaviakliniken. Att det inte fanns någon tydlig mall eller strategi på hur det gick till. Alla tjejer var olika, alla livmodertappar olika och alla förändringar olika. En gynekolog gjorde provtagningen som stacks lite, berättade om hur de skulle kika på bitarna i mikroskop och sa sen att det såg superbra ut och att det troligtvis var ett falskt positiv på cellprovet. Jag hade ju precis fött barn. Hormonerna är lite hur som helst då, men hon gjorde ändå ännu ett cellprov av bara farten. För att vara säker.

Och sen kom telefonsamtalet. Ett av många som skulle bli till det svarta hål jag sakta föll ner i. Slow motion som när en bil åker över kanten på en bro i en Amerikansk action film. Man hinner så mycket innan man slår vattenytan, men samtidigt står hela världen still.

Jag såg ingenting på dina prover, de såg bra ut! Men själva cellprovet jag tog visade svåra cellförändringar. Så vi måste göra om det. Vi måste hitta stället de kommer ifrån.

Jag fick gå tillbaka, den 8 december 2016 och nu till en expert. Hon kunde allt om cellförändringar. Ritade bilder på livmödrar, tappar och visade att man kan göra inte en, inte två utan tre koniseringar på tappen och ändå kunna bära barn i framtiden. Det var ingen fara. Förändringen skapas i skiftet mellan de två olika slemhinnorna. Det är en typ på utsidan av tappen och en annan som kommer inifrån och så möts de som i en ring. Det är precis där i skarven som kroppen är känslig för viruset och det är där det sätter sig. Så hon gick in med mikroskop. Satte på sig riktiga svetsglasögon och jag låg där med Lynn sovandes i vagnen bredvid mig och tänkte, jaha, då var man här igen. Inte lätt att vara kvinna och pryd. Det där första gynekologbesöket var ju inte så värst farligt, om man jämför med barnafödande och nu detta. Jag kände mig som en utgrävningsplats. Men det var tryggt. Hon var noggrann.

Hmm. Det ser bra ut här. Jag fattar varför de inte sett någon som avvikit tidigare. Men så stannade hon upp. Ok. Här ser jag något. Och så tog hon tre små provbitar från stället hon just upptäckt med mikroskop mellan mina ben. Detta ska på analys, men det kommer inte vara någon fara. Du har gått på alla dina cellprov, det kommer inte vara cancer.

Något litet skavde i mig. Den där ovissheten. Att det inte var en exakt vetenskap. Inget ja eller nej-test. Utan mängder av olika nyanser och till och med de som var proffs i ämnet rynkade sin panna. Man kan aldrig vara säker. Jag fick en östrogensalva och sen sa hon, om jag hittar något i provbitarna så ringer jag dig själv. Jag ringer dig och sen får du göra koniseringen här hos mig. Slipper jag vara sövd då? frågade jag. Absolut, du slipper, svarade hon lugnt.

Sen, en vecka senare kom samtal nummer två. Helt från ingenstans ringde det från hemligt nummer. Hej jag ringer från SÖS. Du har en inbokad operation här den 16:e, jag behöver skicka dig lite info om förberedelser så du vet hur det kommer gå till. Jag tappade det. Sprang tillbaka hem med Lynn i vagnen. Avbokade alla mina planer och min intuition skrek på högsta volym att detta är det första steget. Från nu kommer allt gå åt helvete. Du har fått vara lycklig i fem månader med ditt barn, nu kommer du dö.

Jag var så ofattbart ledsen. Varför hade hon inte ringt mig som hon lovat? Varför skulle jag koniseras på SÖS och varför kallade de det för en operation? Det lät så himla mycket värre än det alla mina vänner gjort. Varför skulle jag sövas när jag inte ville? Varför blev det en så stor grej helt plötsligt? Varför kunde ingen berätta något för mig? Varför kunde ingen säga att jag inte skulle dö???

Och så kom dagen. Operation på SÖS. Ingen mat, tvätta mig ren från topp till tå med det där schampoot. Vi fick ett rum. Jag fick en Naproxen. Sen opererades jag. Jag minns hur jag vaknade upp på uppvaket och sjöng den där låten från Saltkråkan om våren. Och hur en kvinna låg bredvid mig med en nyfödd bebis. Hon hade precis gjort ett kejsarsnitt. Jag låg där men en kortare livmodertapp och hon låg där med sin nyfödda bebis.

Inne i vårt lilla rum på SÖS. Jag har strumpor från landstinget och likadan söndertvättad klänning som när jag födde barn på samma sjukhus. Läkaren kommer in och jag ser redan då att hon är bekymrad. Operationen gick bra, nu har vi skickat en bit av din livmodertapp på analys och snart kommer du få veta. Jag frågade rakt ut. Är det cancer? Det tror jag inte sa hon. Du har gått på alla dina cellprov.

Det närmade sig jul och jag försökte döda tid med att gulla med Lynn. Snusa i hans nacke, titta på Planet earth, det enda som inte fick mig att gråta, och äta hämtmat med hela min familj. Jag ville ha alla samlade. Nära mig. Ett telefonsamtal till Annaklara som jag minns. Hon sa, att om du blir av med din livmoder bär jag dina barn. Vi grät. Pontus sa, det kommer gå bra. Men jag visste. Jag kommer dö och jag kommer aldrig få se Lynns första tänder, höra hans röst. Allt var för bra för att vara sant. Livet straffar den som njuter. Han kommer bli förstörd av all min gråt. Bli en sorgesam person.

På julafton hade hon lovat att hon skulle ringa oavsett om provsvaren var klara eller ej. Hon ringde, det hade inte kommit något. Fira jul med din familj sa hon, men jag tror hon visste då. Ville bara ge mig några dagar att låtsas. Leva på. Öppna Lynns första paket och äta sill. Men jag kunde inte äta nåt. Inte leva på. Tände ett ljus till mig själv i kyrkan och tänkte på att det kanske var sista gången allting. Livet skulle ta slut nu, när jag var 30 år och Lynn skulle inte minnas sin mamma. Bara se mig på bilder. Fantisera om hur min röst lät precis som jag gjorde om hans nu, här i kyrkan på julafton. Två dagar innan jag fick veta.

Annandag jul ringde det igen. Kan du komma ner till SÖS så tar vi det här sa hon i telefonen. Och då visste jag. Eller, jag visste det hela tiden. Från första rynkade pannan i gynstolen med svetsarvisir och mikroskop. Från första gången någon sa men du har ju gått på alla dina cellprov, du kan vara lugn. Jag ringde mamma i panik, bad henne, Sigge och Andrea komma förbi och ta hand om Lynn. Pontus och jag gick med andan i halsen upp till SÖS, klev in i rummet och vi hann knappt sätta oss innan hon som opererat mig två veckor tidigare sa ja, det är cancer. Jag sa, är det livmoderhalscancer? Ja.

Ja.

Prick där gick allt in i ett annat skede. Från panikoro och ångest rakt in i överlevnad. Vad gör vi nu? Vad är nästa steg? Hur fixar vi detta? Kan man bara operera ut allting på en gång och typ vara klar med det? Inte så enkelt.

Men det kom en handlingsplan, nästan direkt. Jag skulle scannas. Magnetröntken på höft och sen vanlig på mage och bröst. För att se hur långt ut i min kropp cancern hade spritt sig. Sen skulle jag skrivas in på Radiumhemmet på Karolinska och få en cancerläkare som skulle undersöka mig igen med en kollega när jag är sövd. Efter svaren från de två röntkenplåtarna och undersökningen skulle man veta hur vi skulle gå vidare. Operation, strålning, cellgifter.

Jag minns så himla lite av den här tiden. Sjukskrev mig direkt från Äntligen hemma, tänkte att nu kommer en annan vintagehärlig inredare och tar över och jag är glömd på en sekund. Vill bara vara med mamma och pappa. Träffade pappa och såg honom i ögonen för första gången på så himla himla länge. Allt var över. Det spelade ingen roll. Jag hade cancer och jag fick sex månader med min son och 30 år av mitt liv. Nu var det slut. Jag var förbrukad och smittad, levt med den här himla tumören i tio, femton år, som de inte upptäckt på något cellprov. Jag kände mig lurad. På livet.

Och vips överallt stod det om cancer. En sminkös med tioårig son i mitt facebookflöde som pang bom dog. Dödsannonser i tidningen. Hemskheter överallt. Kunde inte titta på teve. Behövde Naproxen för att somna. Grät mig till sömns varje natt. Bytte sida på sängen för att den andra blev befläckad av min ångest. Samtidigt bloggade jag. Om barnvagnsbio, semlor och hundvalpar. Om långpromenader i snön och Lynn såklart. Alla bilderna ovan är från den här tiden. Det gör så ont att titta på dem. Det är en så himla olycklig människa som tittar tillbaka.

Jag gjorde mina magnetröntken och magscannar, undersökningar och fick till slut reda på att det inte gick att rädda livmodern. Tumören, som var liten och inte spridd enligt rönstkenplåtarna, satt för högt upp och det skulle helt enkelt inte finnas något kvar efter att man tagit bort den. Så varför chansa, allt måste bort. Förutom äggstockar.

Jag blev förflyttad från Radiumhemmet till gynkirurgi på Karolinska. Bort från döende skalliga människor i rullstol till tanter och pamfletter med nollvisiontext om livmoderhalscancer i tamburen.
Livmodern, resten av tappen, äggledarna och alla lymfkörtlar i bäckenet skulle opereras bort med robotkirurgi. Äggstockarna skulle jag få behålla. Där sitter ju mina ägg och mina hormoner. Det som gör att jag inte hamnat i klimakteriet och som gör att kanske kanske någon gång kan Pontus och jag göra ett embryo av det som finns kvar. Om det finns något kvar.

Den 31 januari 2017 opererades jag. Jag vaknade upp på min födelsedag den 1 februari utan livmoder men med min son vid mina sida, som jag skrev i blogginlägget. Jag ville inte säga exakt vad som hänt. Jag vågade inte skriva ordet. Ville inte dö. Tänkte att om jag skriver att jag har cancer kommer jag bli hon med cancer och jag vill verkligen inte vara den utstötta. Jag vill vara med. Jag vill leva.

Och så var det gjort. Min underbara skelande läkare Falken tog så fin hand om mig. Nu sitter jag där i gynstolen så ofta det bara går och sen förra besöket går jag bara en gång i halvåret och ser att allt ser bra ut. Jag har fått lära mig trivas i gynstolen the hard way.

Och jag slutade ta Naproxen. Tog hand om kompisar som var heart broken. Sov hela nätter. Klagade på föräldraskapets jobbiga stunder. Njöt av allt det fina med att ha en hel familj igen. Tänkte mer och mer sällan på cancer. Tänker, det är inte en del av mig längre. Det är min historia. Och kanske kan jag inte vara mig själv fullt ut om jag inte berättar min historia. För där finns jag. Så mänsklig, även om jag hatar det, med mitt liv i andras händer, med mitt livs skatt i min famn och nu, efter två år, äntligen med lite hopp och framtidstro igen. Allt kan blir bra. Man kan bli lycklig. Man är mer än det man upplever. Men man är också de sakerna, fastän det inte är framgång. Så är det mänskligt och skört och fint och fruktansvärt. Där i väntrummet på Radiumhemmet är jag mitt mest närvarande. På kanten. I bilen på väg ner i havet. Långsamt och stilla. Har tid att tänka, men ingen tid att tänka för mycket. Det som är värt något kommer jag alltid ta hand om. Det är så viktigt. Vissa saker lär man sig leva utan. Vissa saker lär man sig leva med.

Hoppas ni tar emot min historia med varsamma händer. Det är med skakiga jag ger den till er.

Eftersom jag delade med mig av bilder från vårt bröllop igår tänkte jag att det kanske passar bra med en fin repris av vår bröllopsfest idag? Här kommer det iallafall, som lite pepp inför helgen. Heja kärleken!

Det var den 22 maj 2010 och en strålande varm dag i mina föräldrars lägenhet där jag bodde från att vi flyttade till Stockholm 1996 till jag flyttade hemifrån 2005. Förbered er på bildkavalkad!

Gästerna välkomnades in i trapphuset, där vi hade två violinister som spelade! Hur romantiskt får det bli liksom?

och i det som kallades hörnrummet, med mammas 24 december-tapeter, hade vi baren med bartenders i klassisk attire. Baren hade vi hyrt från svt-rekvisita. Låtsades lite att vi skulle ha ett ”event”.

Vi ville inte ha sittande middag utan en rörlig fest, så istället för varm mat caterade vi från Petite france på Kungsholmen och bad dem göra massor med goda mackor med gruyere och andra goda saker i.

De fick bo i hyrda fyravåningsfat, redo att tas. Den här bilden förresten. Så himla mycket min familj. Tapeten, planschen, skåpet, ekorreskuplturen/sparbössan.

Maria Ahlin, som sen gick och blev proffsbröllopskoordinator på Vidbynäs gård, hjälpte oss som praktik. Hon mailade mig och frågade om hon fick hjälpa till och styla som test inför kommande karriär, och vi sa såklart ja till det. Tillsammans kom vi på idén att vi skulle ha skrivmaskiner och brevlåda så gästerna kunde skriva små texter till oss som vi kunde läsa dagen efter.

En annan grej vi hade, eftersom Pontus är musiker och känner många sådana, är ett liveband i vardagsrummet! Här står Klas och spelar gitarr.

och så här såg det ut i köket innan alla kom.

I skrivmaskinsrummet hängde vi upp en gunga också, som vi hyrt och som man kunde fotas i om man ville.

Blommorna köpte vi mestadels på Hötorget samma morgon. Pioner, vaxblommor och ranunkel.

I den öppna baren serverades champagne i kupade glas, dry martini, rött vin, öl eller lemonad.

Den här bilden tycker jag är så fin och målande på hur det är när en fest drar igång. Gulliga Bertil i hörnet.

Förutom mackor serverade vi bakelser också, från Petite france. Hallon/vanilj och citron/maräng.

Plus macarons. Det var ju 2010!

Detta är den finaste bilden i hela universum. Beskriver prick hur jag drömde att min bröllopsfest skulle vara <3.

När mina vänner kom hade de alla varsin bukett och tågade in i rad. Så den här sortens bukett stod på tusen platser i lägenheten.

Fina Lova.

Gulliga Sandra i hatt!

Nanna.

Ann skriver ett brev.

Hela vardagsrummet.

<3!!

Alice och Oskar.

Daria.

Den här bilden tycker jag också så himla mycket om. Min klänning är knallrosa och köpt på Beyond Retro. Älskar den fortfarande lika mycket. Den är den mesta Barbie/tugummi/Dallas/dröm-klänningen av dem alla.

Min farmor håller tal på tyska. Ingen förstår, alla skrattar.

Efter maten drack vi kaffe, i loppisfyndad servis.

Vissa tog en flott drink.

och så dansade vi, till jukeboxen. Vi ville inte ha en dj, utan hyrde en jukebox med superhögt ljud. Den var omgjort så vi kunde själva fylla den med musik som alla gästerna kunde välja mellan och sätta i en spellista, så var det aldrig tyst.

När man gick hem fick man en liten randig påse med godis i.

Balkongen hade vi klätt in i gröna växter och kulörta lampor.

Alice och Tove.

Anna, Sara och mamma.

Någon har tagit av sig skorna. Den här bilden blev faktiskt ett bokomslag senare.

och den här bilden hade jag med i min bok. Dödsfin.

Thea, Lie och Daria skrattar.

Lizzie gungar.

Fredrik sjunger med.

Pontus flörtar med andra brudar. Nääää.

När klockan var ett tog vi allt som fanns kvar i bakelse, smörgås och champagneväg och promenerade ner till Humlegården.

Där satte vi oss på filtar under en upplyst ek och avslutade bröllopsfesten så himla fint.

Jag hade bytt om till en annan skönare klänning. Helt av slump blev det den som jag bar första gången Pontus och jag träffades på Spy bar. Kanske ödet ändå.

Skulle inte ändra en enda sak på hela dagen och man kan ju undra hur det skulle sett ut om vi gifte oss idag? Men det är ett helt annat inlägg.

Alla bilder är tagna av världens bästa Anna Malmberg.

Den senaste veckan har jag gått med lätta steg genom ett sommarvarmt Stockholm. Njutit av den sista tiden i stan innan långa sommarlovet, promenerat omvägar med pirr i magen bara för att få en glimt. Njutit, drömt och längtat. Men också varit sjukt nervös, försökt ha is i magen och tänkt på annat. Men så.
Förra lördagen skrev vi på och den 2 september flyttar vi till vår drömlägenhet. Hoppas ni vill följa med!

Nu ska ni få höra om det stora nya spännande jag sysslat med hela våren, sommaren och kommer fortsätta med under hösten. Jag har nämligen fått ett helt eget tv-program på SVT tillsammans med min mamma och pappa. Äkta Billgrens! En familjerealityshow i likhet med många av de andra som sänds nu, men också med många olikheter. Så här beskrivs programmet i en presstext som gick ut idag:

Ernst, Helene och Elsa Billgren. Tre kreativa personer, var och en med sitt konstnärliga uttryck och
glöd. ”Äkta Billgrens” är en serie om stora konstnärskap och brokiga personligheter i en och samma
familj.
I sex avsnitt följer vi Elsa, Helene och Ernst i deras yrkesliv och vardag. Ernst ställer ut i Göteborg för
första gången sedan skoltiden och skapar en utställning på Sundborns konsthall Kvarnen. Helene
jobbar för fullt inför sin utställning på Liljevalchs konsthall i Stockholm. Elsa arbetar med sin blogg,
sin podcast och sin brudateljé.
Vi får också följa med på allt från Elle-galan till loppisar och pannkakspicknick, samt till Elsas hus på
Gotland.

För mig är det här så himla mycket mer än ett tv-program. Det är en chans för mig att komma närmare min familj. Redan nu, efter ett par månaders tv-inspelning, har det hänt så oerhört mycket mellan oss. Jag är så extremt tacksam och lycklig över att få vara med mamma och pappa. De är de mest kreativa, smarta, roliga och knäppa personerna jag vet. Ända sen jag var liten har jag sett upp till dem och velat bli exakt som dem. Jag har längtat efter att få följa med, hitta på saker tillsammans och bara vara nära. Fast nu är vi vuxna allihop, med egna familjer och kanske är det just det som gör att det för första gången känns så himla enkelt och lätt. Det här programmet, Äkta Billgrens, presenterades till oss som en Royal Tenenbaums-variant på dagens realityserier. Ett indiegäng i klassrummet, en kulturfamilj som släpper in i hem och arbetsrum. Men för mig är det något annat också. Det är en chans att få göra det jag alltid drömt om. Vara nära min mamma och pappa. Och alla de andra som kommer vara med i vår brokiga skara av Billgrenar! <3

Hoppas ni vill kolla sen när det sänds! Är så oerhört pepp, nervös, generad, stolt, glad, livrädd, emotionell och allt det andra man kan känna när livet helt plötsligt innebär att man har ett filmteam som hänger på överallt. Premiär årsskiftet 2019/2020.